Alla brittiska elever ska ha internet hemma

Arbetsliv Skola.info skriver:
"Storbritannien ligger i framkant när det gäller IT i skolan. Sammanlagt har staten snart investerat sjuttio miljarder kronor på infrastruktur, kompetensutveckling och digitala lärresurser. Inget tyder heller på att regeringen tänker slå av på takten.”Inom kort drar vi gång ett arbete som ska garantera alla elever internetanslutning även utanför ordinarie skoltid”, uppger den brittiske skolminister Jim Knight".
Vissa skolor i Sverige har kommit långt i utvecklingen av IT medan andra har stora problem att hänga med. De skolor som är väl utrustade med datorer och annan utrustning har ett försprång, sen kan man naturligtvis fundera över varför en del skolor är bättre utrustade än andra?
Sverige ligger ju i framkant när det gäller IT och detta med stor hjälp av "hemdatorköpen". Visst skulle vi gärna se att alla våra elever hade tillgång till Internet även i hemmet. På vår skola kan man märka en stor skillnad på de elevgrupper som har lärare med ett mindre intresse för datorer mot de grupper som har datorintresserade lärare och handledare. Vi behöver hjälpa de elever som inte har möjligheten att använda Internet i hemmet men framförallt behöver vi hjälpa de lärare som säger sig vara för "gamla" att lära sig allt det nya. Om vi kan få alla lärare till att använda sig av IT så kommer vi med all säkerhet att kunna hjälpa våra elever mer i datorutvecklingen.
Var på studiebesök på en skola i London för något år sedan och häpnade över hur mycket tekninsk utrustning som fanns där, bl.a. hade man interaktiva whiteboards i alla klassrummen. Kanske kan vi lära oss en del av hur Engelsk skolas IT-utveckling stöds och uppmuntras av staten. Utvecklingen är i full gång och ungdomarna har för länge sedan kört om oss så låt oss hjälpa de elever som inte hänger med och sedan har vi bara att sätta oss in i vad som händer och åka med.

Vad lär vi våra elever?

Igår, fredag var jag, tillsammans med några vänner, på restaurang och åt en god middag. Efter middagen drog vi oss till stadens anrika stadshotell och dess bakficka för en drink. När vi satt oss i restuarangens sköna skinnsoffa "swishar" ett bekant ansikte förbi och utbrister,
- Hej, magistern!
En fd elev, som tog studenten våren 2006, i bakfickans serveringskläder och helt uppenbart tjänstgörande på omnämnt etablissemang. Första tanken är ju naturligtvis, vad roligt att hon har jobb och det var även den andra tanken som även innefattade en del funderingar kring elevens närvaro, när hon ännu gick på gymnasiet. De två sista åren var hon bara så pass mycket närvarande att hon klarade av att behålla studiebidraget och med nöd och näppe klarade av att gå ut med ett fullständigt betyg.
Man kan inte annat än tänka över vikten av våra insatser som lärare när elever som knappt har varit delaktiga i serveringsundervisningen får anställning på, en av stadens mest ansedda resaturanger. Jag vet ju att vi har så mycket annat att erbjuda våra elever än den dagliga undervisningen men ändå, vad är det vi pysslar med i skolan egentligen? Många av våra elever som har svårt att fungera i skolans värld och som vi lärare bekymrat siar om, klarar sig alldeles utmärkt i arbetslivet och det både utan och med vår hjälp.

Relevanta kunskaper

Vi lärare har ibland svårt att veta vad som är relevanta kunskaper i aktuella kurser. Jag har ett exempel som hände mig häromdagen och som verkligen fick mig att fundera.
Jag sitter i arbetsrummet och arbetar med planering inför kommande vecka. Några elever kommer in och frågar kollegan som sitter intill om de får se på sitt prov som de gjorde förra veckan.
-Visst det går bra!
Diskussion uppstår efter en stund, de (läraren och eleverna) är inte överens om hur de olika spannmålen ser ut. Det visar sig efter en stund att en av eleverna, som enda person (inkl. läraren) vet skillnaden på de olika spannmålssorterna.
Jag undrar varför bagerieleverna ska lära sig vad det är för skillnad på mjölsorterna innan de blivit mjöl? Uppenbarligen har det ingen betydelse, läraren som är en erfaren bagare vet inte skillnaden men han har innan han blev lärare klarat sig alldeles utmärkt som bagare, utan att kunna skillnaden på korn och råg eller havre. Varför ska då eleverna behöva ha dessa uppgifter på ett prov? Jag undrar verkligen, vad har vi eller de för användning av dessa kunskaper? Mjölet kommer i påsar eller säckar och ingen som skall förädla mjölet till bakverk har behov av att känna till stadiet innan, dvs när de växte på åkern i fjol.

Har ungdomar blivit yngre?

För varje läsår som går tycker jag att våra gymnasie-ettor blir mer och mer omogna. Vi räknar inte med att våra nya elever skall vara gymnasiemogna när de kommer men inom fem, sex veckor brukar många visa ansvar, en del tidigare en del senare. Det varierar naturligtvis mellan åren och klasserna men generellt så går utvecklingen, ja vadå? Framåt eller Bakåt? 
Kan detta bero på hur man har det hemma? Har det med datoranvändandet att göra? Beror det på grundskolan eller är det dagis? Många frågetecken blir det.
För mig som gymnasielärare betyder detta att jag måste använda mer av tiden till att förbereda "nykomlingarna" i en ny skola där man har mer ansvar för sig själv och sin utbildning än man haft tidagare. Detta sker naturligtvis på bekostnad av kurstid men är helt nödvändigt för att det skall bli en dräglig gymnasietid för mig och mina elever. Jag frågar mig om det är dags för en förändring av skolan/gymnasiet för att alla parter skall vara mer förberedda för detta? Jag är helt övertygad att det skall till andra idéer än "ordning & reda" och "kvarsittning". På tal om förslaget om kvarsittning har vi väl ganska många funderat på hur det skall gå till med ersättning för den lärare som skall vara kvar med eleven? Eller är det rektorn som skall sköta detta?

Valuta för pengarna!

På fredagar kl 14.00 har vi på min skola mentorstid i ca trettio minuter. Tiden är till för att informera om kommande veckas aktiviteter men den är även tänkt som en tid för reflektion över veckan, hur det gått och kanske också vad som kan bli bättre etc. Fredagen som var (den 10/11) kom mina mentorselever (som går på två olika program, alltså två klasser) till mig redan strax efter ett och undrade om vi kunde ha mentorstiden redan tio över ett idag så att de kunde ta den tidiga bussen hem, de hade nämligen fått sluta så tidigt.
- Visst!, tyckte jag och vi samlades i vårt mentorsrum. På vägen dit började jag dock ilskna till lite över situationen, mest över elevernas överseende med sina lärare! Vi samlas i alla fall och jag börjar med:
- Om ni går på bio för att se en bra film, betalar närmare hundra spänn och en halvtimme innan filmen skall sluta så meddelar biografföreståndaren att filmen slutar NU, så ni kan ta den tidiga bussen hem. Skulle ni då tycka att det var ok trots att ni betalt en slant för det?
- Nä, det går inte att jämföra! tycker eleverna.
- Var och en av er får skolpeng som finansieras med skattemedel, tycker ni då att ni får valuta för pengarna när ni får gå hem en timme tidigare?
- Nä, det går inte att jämföra, vidhåller ungdomarna. Bio är roligt men matte är ju tråkigt.
- Då är det er förbannade plikt att tala om för läraren att han skall göra lektionen roligare, säger jag.
Diskusionen pågick en stund man jag kan fortfarande (två dagar senare)inte släppa tanken, tanken på att våra elever inte ställer krav. De måste få hjälpmedlen eller verktygen eller vad ni vill kalla det, till att kräva valuta för pengarna. Mellan sextio och hundratjugotusen kronor går till var och en av eleverna per år för att de skall få en lärandemiljö och utrustning för ett livslångt lärande! Är det inte skandal att dagens ungdom som i så många andra sammanhang är kritiska, bara sitter och jamsar med när det gäller utbildning?

Varför sitter vi inne?

Jag antar att det första man tänker på när man läser rubriken är; Varför man sitter i fängelse....Det var inte riktigt det jag tänkte på, utan en annan miljö som inte är alltför olik den förstnämnda; nämligen skolan! Tänk när man med nio års (eller mer) erfarenhet av skola kommer till gymnasiet och förväntar sig något nytt. Vari ligger det nya? Jo i att eleverna väntas ta mer ansvar för sig själva och sina studier, att eleverna inte längre är berättigade till barnbidrag, att föräldrarna inte längre har samma insyn i skolarbetet. I övrigt är allt sig likt. Vi slussar runt våra elever i olika lektionssalar inredda med whiteboard, filmduk och bänkar/bord möblerade i (som det heter i konferensvärden) skolsittning.
Korridorer, lärarrum, skåp, gymnastiksal, ja allt bara fortsätter och vi fortsätter också med att konstruera en massa övningar och situationer som ska påminna om verkligheten. Ibland får vi för oss att gymnasieungdomarna ska få smaka på reella situationer, (speciellt om man går ett s.k. yrkesförberedande program) och så skickar vi ut dem på APU. Eleverna själva har en benägenhet att kalla det för PRAO, av gammal grundskolevana, speciellt under det första året. PRAO kanske är en rättvisare benämning? PRAO står för Praktisk ArbetslivsOrientering, APU är förkortning för Arbetsplatsförlagd Utbildning. Vi konstruerar och modellerar efter tycke och smak och håller våra ungdomar kvar i sin barndom ytterligare några år. Det kanske är bra att vi matar dem med kunskap, matar dem med information men vi måste väl kunna skapa (hitta) en annan miljö att göra detta på.
Apropå mata eller korvstoppning som det kallas ibland, så kommer man osökt att tänka på ett uttalande från tiden före Kristi födelse;
"Pedagogik är inte att fylla ett ämbar, det är att tända en eld". Hur många av oss lärare kan idag skriva under på de visdomsorden? Inte jag även om jag hemskt gärna skulle vilja.