Varför kommer inte våra elever?

Och då menar jag mest, varför kommer de inte till lektionerna? Skolverket och CSN har åsikter om hur frånvarorapportering etc skall gå till. Och det är ju naturligtvis bra men vi lärare måste väl tänka lite längre i frågan. Elever med hög frånvaro är inte alla stöpta i samma form. Några har det jobbigt hemma, andra har det jobbigt i klassen och ytterligare andra kan ha problem med inlärning eller lärare. Diagnoserna är långt fler än de ovan nämnda.
Om jag märker att frånvaron i en viss kurs är dålig så måste jag ju fundera på vad det är jag erbjuder. Har jag något att erbjuda ett gäng sjuttonåringar överhuvud taget? Kan jag planera om, tänka om? Kan jag möta eleverna i frågeställningar som ökar intresset?
Jag tror att skolan måste vara sådan att eleverna föredrar att vara där framför att ligga hemma i sängen eller sitta framför datorn osv osv. Om skolan är en dragkraft i sig så behöver vi lärare bara locka eleverna över tröskeln till vårt rum. Och hur gör vi det? Jo, genom att bry oss, genom att VISA att vi bryr oss. Vi behöver också visa att det eleverna gör betyder något, både för elever och för oss andra i klassen. Respekt och förtroende tror jag också är viktiga ledord i sammanhanget. Jag visar att jag har förtoende för elevgruppen när jag ger dem friheten en planera och genomföra lektioner (lärande) på egen hand. Jag visar respekt genom att inte ifrågasätta elevens argument. Ömsesidigt förtroende och ömsesidig respekt naturligtvis. Går det bara åt det ena hållet så faller det ganska snart, senast när läraren vänder ryggen till.

Mobbning på nätet.

Läser i Dagens Nyheter idag att nätmobbare kan verka helt obehindrat på nätet. Polisen kan inget göra, brottet att mobba rubriceras ofredande. Brottsmisstanken måste kunna leda till fängelse för att polisen skall kunna ta fram en IP-adress.
Det behövs en översyn av lagen om elektronisk kommunikation, den skrevs under en tid när man inte kunde fantisera om farten med vilken kommunikationensutvecklingen skulle komma att utvecklas.

Hur, när och var får vi lärare beslagta mobiltelefoner?

Kanske man helst vill fråga sig; varför?
Hur som helst, lagrådet har börjat granska lagförslaget och redan stött på en hel del problem. Några exempel; kan man beslagta mobilen ur handen på en elev, vad händer om mobilen går sönder vid beslagtagandet? Blir läraren, eller skolan ersättningskyldiga? Om mobilen ligger i elevens ficka och ringer kan läraren då muddra elevens fickor? Och vad händer om klädesplaggen blir skadade vid muddringen, blir läraren skyldig att ersätta elvens trasiga kläder eller?
Frågorna är många och jag kan inte låta bli att tänka att det är bra, bra för sysselsättningen. Lagrådet har fullt upp att göra, massmedia har massor att göra, pedagogisk personal och skolledare får också lite extra att göra för att sätta upp de regler som skall gälla för just deras skola. Det tråkiga är att skolans personal skulle behöva ödsla sin energi på annat som att bygga upp, att skapa förutsättningar och att uppmuntra. Att hjälpa elever till lärande och framtidsutsikter och då känns det så förbannat tråkigt att dessa debatter tar vår energi och tid. Vanligaste samtalet till mobilerna under lektionstid kommer från elevens mor eller far. Jag undrar om det är samma föräldrar som vill ha hårdare tag och mer regler som ringer och stör på mina lektioner?

Scheman

Schema är bra men för vem är det bra? Personligen kan jag känna att schema är ett hinder för att uppnå kursmålen, ett hinder för att uppnå programmålen och definitivt ett hinder om man försöker följa Lpf 94.
"Skolan har uppgiften att till eleverna överföra värden, förmedla kunskaper och förbereda dem för att arbeta och verka i samhället." Citatet är taget från Lpf 94.
Schemat är i första hand ett hinder för hur vi kan föbereda våra elever för arbetslivet där flexibilitet är en viktig egenskap hos medarbetare. Kanske skall vi sträva efter Summerhill Schools sätt att jobba, dvs att lärare har schema medan eleverna saknar dito. Detta kräver ett engagemang och en motivation från eleven som själv skall välja vilken lektion han skall på idag etc.

I skolministerns förslag med tre olika möjligheter till gymnasieskola (där yrkesutbildning är en) finns alternativa gymasieval som gör att ingen betygsätter kärnämneskunskaperna. För jag hoppas att vi alla är överens om att vi i hotellkursesrna pratar, räknar och diskuterar ur religiösa perspektiv såväl som historiska. Ett bättre alternativ i mina ögon vore att uppmuntra yrkesläraren till att fortbilda sig så att även han kan hjälpa eleverna i svenska, engelska, matematik etc. och kunskaper att bedömma (betygsätta).
Kanske kan dagens gymnasiskola erbjuda våra yrkeselever en bättre arbetsmiljö med en tydligare yrkeskaraktär om vi sanerar bort schemat (som en kurs/ämnesindelare) och jobbar mer i projektform. Vad vet jag, vad vet jag......

Inspiration

Jag undrar om den är någon mer med mig som funderar över vart vi lärare får vår inspiration? Är det stunderna med eleverna, eller i A-laget eller i fortbildningen? Kanske är det på loven som vi lärare finner inspiration.
Varför jag undrar över sådana här saker är för att jag ser lärare som använder samma planering/material år efter år. Jag kan själv märka att jag återanvänder material eller planering från tidigare år och i samma stund som jag kastar det för att göra nytt finner jag att jag inspireras. Jag inspireras till bättre interaktion med klassen vilket resulterar i bättre resultat.
De allra bästa lektionstillfällena har jag alltid när jag hittat på något nytt. När tankarna går i dessa banor vill man gärna fråga sig hur länge man kan vara en inspirerande lärare. Helt säkert stangerar vissa medan andra fortsätter att utvecklas men kan man göra det i all oändlighet (utvecklas alltså)?

Det är inte lätt att veta att man valt rätt.

I dagens skola sker det många val. Det sker val ända från förskolan. De tidigare åren är det oftast föräldrarna som gör valen men ganska snart är det upp till eleverna att göra sina val själva. Ibland är det lätt och självklart och ibland kan det vara nog så svårt. För vissa ungdomar är allting supertydligt väldigt tidigt, man har gjort ett val och det var rätt. En del av våra gymnasieungdomar får, inte ens möjligheten att göra ett rätt val, dvs de kommer inte in på sitt förstahandsval och har kanske därigenom missat sitt livs möjlighet, eller också inte. Vad vet jag, vad vet jag. Vad jag vet är att i dagens gymnasieskola så kan man välja fel och ändå få det ganska rätt i slutänden. Även om jag valt fordon, eller BF så kan jag plugga vidare på högskola och kanske förverkliga några sent påkomna drömmar. Om vi går tillbaks till det gamla gymnasiet med yrkesskola så blir det bra mycket jobbigare att rätta till mitt misstag. Du har efter tre år på hotell- & restaurangprogrammet insett att det var ett felval. Du ville ju egentligen bli lärare! Då får du väl läsa in de där kärnämnena som saknas under ett par år och sedan söka in till högskolan. Det gör väl inget att du läser på gymnasiet två år längre än alla andra, för du hade ju möjlgheten att välja rätt från början........

Teori eller praktik!

Ofta, ofta hör jag när man i pedagogiska samtal delar in lektioner i sk teoretiska respektive praktiska. Hur vet man i förväg vad som är teoretisk eller praktiskt? Alltså hur kan man veta i förväg att lektionen/passet kommer att utvecklas åt den ena eller andra hållet? Visst är det klart att man ibland läser eller skriver mer och att man ibland jobbar mer praktiskt. Vad som får mig att undra är närmast när man säger:
- Idag skall vi ha livsmedelshygien och det är ett teoretiskt ämne.....
Är det inte så att det är pedagogens inställning och planering som bestämmer vad som skall hända och att elever ges väldigt små eller inga möjligheter att påverka sin utbildning, sitt lärande.
Samma lärare som delar in ämnen som ovan visar ofta en stor förståelsse för olika lärstilar. Att olika individer har olika sätt att lära. Hur det hänger ihop vet jag inte men kanske finns det någon därute som har ett svar på mina funderingar?
Känner alltsom oftast att jag helst skulle vilja se eleverna gräva, rota, leta efter svar på sina frågor. Och om man beter sig som pojken på bilden så finns det väl ingen som i förväg kan säga att ett ämne eller lektion skall bli teoretisk, eller?

Vissa dagar stämmer allt!

När man, som vanligt, med höga förväntningar träder in i lektionssalen och är redo att skapa underverk. Att få kuskapstörstande ungdomar ännu mer på bettet och få dem att hugga tag i saker som de inte hade en aning om att de kunde eller vågade. Då kan man få sig en härlig överraskning, som jag fick idag;
-Vi har gjort de där uppgifterna som du gav oss häromdagen och vi har fixat studiebesök på fyra olika ställen idag plus två eventuellt tre på måndag och så vill vi se mer av det som du pratade om igår och så vill vi höra mer om hur man gör.....
Jag kan inte göra annat än le och njuta. När man dessutom får höra att man är en glad lärare då vill man nästan börja gråta.
Hoppas att ni förstår mig rätt; MIN DAG HAR VARIT FULLSTÄNDIGT UNDERBAR, ALLT HAR STÄMT OCH JAG HAR INTE GJORT ETT SKIT, MEN ELEVERNA HAR GJORT DESTO MER. Vill bara dela med mig av glädjen.

Pedagoger ett släkte för sig...

De allra flesta av mina arbetskamrater, vänner och bekanta som jobbar som lärare (är lärare) är duktiga pedagoger. De säger bra saker och visar stor förståelse för ungdomars olika beteende och bakgrund etc. Speciellt i skolan blir det tydligt att så många lärare gör så bra jobb. Jag ser hur de med professionalitet och förståelse tar sig an elever med och utan diagnoser, som har problem med skolan. Elever med dålig erfarenhet av skola, elever utan erfarenhet av skola, elever som ärver sin syn på skolan. Mängder av olika bakgrund som ibland gör skolorna till häxkittlar, kokande av en otrolig blandning av människor.
Den inlevelsen och förståelsen som de visar med ungdomarna är som bortblåst när det kommer till vuxna. Jag hör det bland vänner och jag hör det bland arbetskamraterna. Samma beundransvärda pedagog som under dagen skött ett elevärende med fingertoppskänsla blir som en klumpig elefant när det kommer till kollegor, släkt och vänner (med samma diagnos som eleven). Jag undrar vad det är som gör denna förändring? Ödar vi för mycket energi på de unga så att det inte räcker till våra vuxna medmänniskor? Har vi bara utbildning för att hantera ungdomar, eller är det bara så enkelt att vi kräver mer av våra arbetskamrater. Tänk bara när det är jag som "kraschar".

Dansk skola förbjuder byxhäng

Läser i Dagens Nyheter idag att, "ledningen för Hjerting skola förbjuder eleverna att ha byxorna nedhasade så mycket att underkläderna blottas".
Vicerektorn säger sig vara medveten om att det är modernt men det är inte trevligt att se vare sig för elever eller lärare. Intressant, tycker jag. Det är modernt men inte trevligt att se för någon, hm. Hur kommer det sig att ett mode har utvecklas som INGEN uppskattar? Jag skulle gärna vilja vara inne i huvudet på vicerektor Klas Sörensen och se hur tankebanorna går;
-ALLA bär kläderna så men INGEN tycker om det. Jag måste stoppa det för INGEN gillar det och bara jag kan se att ingen gillar det. In med förbudet för ingen ser vad jag ser. Hela världen är galen det är bara jag som är frisk!!!!!

Var skall?

Den nya gymnasiereformen, som Jan Björklund annonserade om i pressträff på måndagen, verkar mest handla om hur vi skall dela upp dagens gymnasieskola. Lärlingsutbildning, yrkesprogram samt högskoleförberedande teoretiskt program. Bra eller dåligt? Jag vet inte men jag kan tänka mig att många av de elever som väljer yrkesprogrammet och tar sin examen ångrar sig och vill plugga på högskolan, då som tidigare får vända sig till KomVux, kanske i större utsträckning. Lärlingsutbildningen som erbjuds idag har väl inte så där ruskigt många elever, vad är det som gör det alternativet mer attraktivt i Gy2010?
Har idag lyssnat på några nyhetsreportage angående förslaget (?) och tycker mig höra en viss oro för att Komvux kommer att överbelastas. Vi vill ju gärna se förslagen till gymnasiereformen i sin helhet, kanske klarnar en del då.....Hoppas innerligt att vi inte får (som en TV-reporter uttryckte det) en A-, en B- och en C-skola. Och hoppas att inte någon av gymnasiealternativen står med tomma klassrum.

Ibland är det svårt att komma igenom....

Dagens skola är målstyrd, heter det. Ett beaktansvärt påstående men inte riktigt sant. Dagens skola är kursstyrd eller möjligtvis schemastyrd, kanske också lite betygsstyrd. Vi har idag programmål på gymnasiet som talar om för oss vad som skall genomsyra programmet och vad respektive bransh (då det gäller yrkesförberedande program) har för öskemål på framtida anställda. Under programmålen står kursmålen. Kurserna har ett visst antal poäng vilka vi förväntas omsätta i undervisningstimmar. För att respektive lärare skall få ha rätt grupp elever i rätt kurs så måste någon sammanställa ett schema, och det här problemen börjar. Läraren skall undervisa ett antal olika grupper under ovanstående förutsättningar, alltså måste schemat vara utformat så att lärarna samlar sin grupp i sin kurs i rätt lokal vid rätt tillfälle. Och naturligtvis är det en hel hög med lärare och elevgrupper som skall synkas samman. Visst låter det tråkigt! Vi tappar fart i alla möjliga olika aspekter, att ge eleverna möjligheter att utvecklas, att ge lärarna möjligheter att använda sina pedagogiska kunskaper för att uppmuntra elever till livslångt lärande, att ge varje elev den uppmärksamhet och den hjälp som hon/han behöver, puh! Listan kan göras oerhört mycket längre men det är nog illa med bara de ovan nämnda. Dessutom tror jag att de flesta lärarna känner som jag när eleverna fokuserar på betygen istället för kunskapen; frustration.
Hinder i vägen för att svensk skola skall vara framtidens skola är alltså; kursplaner, scheman och betyg, eller vad tycker du?

"En obehörig skolminister"

Idag kom Lärarförbundets tidning i brevlådan, alltid lika roligt att bläddra igenom. Många av reportagen i detta nummer diskuterar kommande löneförhandlingar (inte så rolig läsning kanske.....) men i slutet av tidning finns en insändarsida där Håkan Carlberg skrivit en inlägg i debatten kring aliansens skolpolitik och framförallt aliansens specialist på skolfrågor. Skolminister Jan Björklund har ju många åsikter om ur framtidens skola skall se ut även om det mest liknar en tillbakagång. Bland mycket annat har Björklund lämnat förslaget om att förbjuda obehöriga lärare. Borde inte förslagets upphovsman vara behörig?
Skolministern, född 1962 har varit yrkesofficer 1982-94. År 1994 utsågs han till borgarråd i Stockholm och åren 1998-2002 var han skolborgarråd. Var har vår skolminister fått erfarenheter om skola? Erfarenheter som gör honom till en behörig skolpolitisk representant? Nä, jag tycker nog som insändare Carlberg; skall skolministern kräva behöriga lärare till skolan får han först skaffa sig behörighet att styra i skolans värld!
Det är många som har åsikter om skolministerns förslag och hans kompetens i "Blind Hönas" arkiv kan man också hitta:
http://kornet.nu/blindhona/arkiv/002382.html