Mätbara kunskaper

Visst är det väl så att kunskaper som inte är mätbara inte har samma dignitet som kunskaper som mäts (kan mätas)?
Extra intressant blir detta faktum när man skickar ut frågan till personalrekryterare på olika företag.Vid ett ytterst fåtal tillfällen är det någon av dessa som tittar på betyget. Alltså vad som står i betyget. När man sitter där och går igenom ansökningarna så vill man veta att de sökande har adekvat utbildning, inte vad de har för betyg. Långt mer intressant är hur den sökande uppför sig på intervjun eller hur han/hon skriver sin CV. Betyget är intressant som ett examensbevis inte som ett antal MVG, VG och G...

SKolan skall skynda före...

Den reformistiska tanken att skolan skulle skynda före samhället (Sven-Eric Liedman, Pedagogiska Magasinet), var verkligen en tanke värd att tänka.
I dagens skola där pedagoger öppet skyltar med att de saknar både intresse och kunskap vad gäller Informationsteknologi. Att man skrytsamt berättar att man inte läser sina mejl, inte förstår sig på det där med data.
Om jag återgår till tanken, som börjar dagens blogginlägg, att skolan ska skynda före och tänker vidare; Hur ska skolan göra för att ligga före?
Jag vet helt säkert att datortätheten är en del som måste bättras, likaså IT-kunskaperna hos lärarna. Vi måste ha möjlighet till fortbildning, kontinuerligt. Vi måste kunna se hur framtiden kommer att möta oss. Vi måste våga. Vi måste också låta våra elever få möjlighet att utvecklas. Vi kan inte stå och harva i samma "datakörkortet-anda", utan låta eleverna få utvecklas i den takt som de gör om inte vi pedagoger bromsar.
Jag känner mig orolig att vi inte har datorer så det räcker på skolorna, att vi inte har kurser på tillräckligt utmanande nivå, att vi inte har programvara att möta den nya tidens datorutveckling.
Men mest av allt oroar det mig, att lärarna fortfarande är kvar i 1994 års läroplan och datorkunskapen ligger på ungefär samma nivå.

Vart är vi på väg?

Skollärandet är specifikt. Vi lär våra barn och ungdomar en massa saker som de behöver för att klara nästa prov. Vi förbereder dem för nationella prov. Vi förbereder de små för mellanstadiet, de mindre små för högstadiet, de lite större barnen för gymnasiet och slutligen förbereder vi våra gymnasieungdomar för högskolan eller (i bästa fall) för arbetslivet.
Vart är vi på väg? Finns det ingen som tänker att: Stopp! vi måste börja göra skolan till en del av samhället, av livet. Inte om nu då vi förbereder för livet.
Vart är vi på väg? Nä, in med verkligheten i skolan istället för att skapa konstgjorda situationer som ska påminna om det verkliga livet. Och förresten vem är det som har kommit på teoretiska kunskaper som en motsats till praktiska? De fyra F:en kanske kan få oss att förstå och att bli förtrogna med fakta på ett sådant sätt så våra färdigheter blir bättre...

Skolverket har svaret

I ett pressmeddelade daterat dagens datum beskriver Skolverket hur de kommit fram till att skälet till sämre skolresultat är; segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.
Det finns skäl att förklara de tre begreppen vilket kan ske på frivillig väg genom att klicka på respektive ord ovan. Det sista ordet var lite svårare att greppa, det fanns t.ex inte på Wikipedia.

1. Segregering; Friskolor och boendesegregation samt föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse, anges vara de främsta skälen till den nedåtgående utveckling.
2. Decentralisering; En utveckling från statligt till kommunalt huvudmannaskap har försämrat resultaten i skolan.
3. Differentiering; Här anges särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av stöd som en negativ ingrediens. Vad uppslagsboken säger om ordet är, uppdelning, skapande eller uppkomst av skillnader (differenser) inom något som först varit enhetligt.
4. Indivdualisering; Lärarna har fått mer utrymme att forma undervisningen efter elevens behov vilket gjort att stödet hemifrån har blivit viktigare.

1. Valmöjlighet begränsar kunskapsinämtandet (?). Vi är inrättade i ett samhälle där båda föräldrar måste jobba heltid (eller mer) för att få ekonomin och självförverkligandet att gå ihop.
2. Ekonomi är olika i olika kommuner men den samma i staten...
3. OBS-klasserna från tiden före Lpf94 är väl samma sak som särskilda undervisningsgrupper?
4. Återigen, föräldrarna har inte tid, för mycket jobb, för mycket självförverkligande, för mycket ego...

Allt är inte så rakt och enkelt som man tror...

Rossana Dinamarca (V) förutspår hårda tag...
Rosanna har en hel del att säga om framtiden skola, en del bra saker och en del mindre bra saker.
Det som känns förbannat tråkigt det är att hon inte ser att kommunala såväl som fristående skolor behöver inspektioner (på samma villkor) där brister i skolan skall lyftes och om inga åtgärder sker ska skolinspektionen sätta till åtgärder (bot etc) för att komma tillrätta med det hela.
Rosanna generaliserar också och påstår att alla friskolor har likasinnade elever och elever från samma bakgrund. Gäller säkert för en del skolor och inte alls för andra...

Veckans ordstäv...

"Alla har så bråttom med att undervisa att ingen

hinner lära sig något."
Agnes Repplier

Det var ett tag sedan som hon, Agnes myntade ordstävet ovan. Jag antar att många med mig under skolhistoriens gång ofta undrat hur mycket vi lärare lägger ner i undervisning och hur mycket som förmedlas till våra elever. Jag menar att vi oftast har ett starkt behov att förmedla något, så starkt så att vi glömmer våra lyssnare.
- Nu var den lektionen klar, fort över till nästa och gå igenom så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt

Vårt uppdrag...

.....måste vara att tända eldar, att ta emot eleverna och ge dem möjligheten till en framtid även efter skolan.
Någon skrev att vi missar en del av vårt uppdrag på gymnasiet då vi tar emot unga sugna elever men ganska snart har vi tutat i dem att kunskap är tråkigt och de formar sig fogligt i vårt tråkiga arbetsätt. All entusiasm och vilja till att lära tappar de snabbt i dagens gymnasieskola.

Tänk om vi kunde ta oss i kragen och ge eleverna möjligheten att bibehålla sin entusiasm utan att leka och larva oss, utan att göra det barnsligt. Behandla dem som gymnasister och inte som barn och inte heller mata dem på samma opedagogiska sätt som föreläsarna på högskolan.
Fylla ämbar eller tända eld?

Veckans ordstäv...

Bildning är det som är kvar, sedan vi glömt allt vi lärt oss.
Ellen Key

Ja, inte går det fort...

...med eller utan hus.
Regeringen har nu sagt att from 2010 så ska rektorsutbildningen vara obligatorisk...
Själv har jag väntat i snart två år (2 år).
Innan det hela rasade p.g.a. att några högskolor överklagade upphandlingen var jag på plats 103. Det kändes med andra ord att jag var ganska nära att få börja.
Nu när man (Skolverket) äntligen har kommit till skott och tagit emot anmälningar så säger man att det är förvånande att så många har sökt (1400) på så kort varsel. Herregud det hela har stått still i snart två år! Är det då förvånande att det är många som söker?
Nähä ingen idé att bli upprörd över småting, eller hur?

"För om man retar upp sig på ting som är små,
då är man väl inte större än så".

Rektorn å eleverna

Pratade med min förstfödde häromkvällen. Berättade att jag varit ut och ridit med en grupp elever på dagen.
- Cool, säger sonen. Är nog inte så vanligt att rektorn är med på friluftsdagen.
Nä, tänkte jag det är det nog inte.
Och varför är det inte det?
Vi pratade vidare om rektorer och hur de är, hur de syns osv.

Sonen konstaterade att det var väldigt få rektorer som synts under hans elva år i skolan.
Kom då att tänka på kompisens dotter som berättade att hon träffade sin gymnasierektor för första gången på studenten....?
Man kan fundera en hel del kring detta och fyllas av frågor och funderingar. Man kan också titta på vad som står i läroplanen under rubriken: Rektorns ansvar, sedan fundera på om det går ihop om man träffar eleverna först på studenten?

Skolpolitik

I Dagens Nyheter idag, lördag står att läsa om vad vi väljare tycker om de olika partiernas idéer i olika frågor. Socialdemokrater och Moderater dominerar i de flesta frågor.

Jag skummar igenom tabellen i tidningen och fäster ingen större uppmärksamhet kring de olika sympatierna. Mitt i tabellen står dock något som fångar min uppmärksamhet, Skola/utbildning. En fjärdedel av Svea Rikes väljare tycker att det är Folkpartiet som står för de bästa idéerna....?

Jag vet att Jan Björklund tilltalar våra väljare i medelåldern och uppåt. De som gillar begrepp som ordning och reda, betyg, fler nationella prov, etc. Jan har ju också tutat i oss att dagens svenska skola är en flumskola som drogs igång med Lpf94.

1408 personer mellan 16-75 år är intervjuade. Kan man kanske misstänka att det är en mindre del under trettio år som varit med i undersökningen? Eller är kanske detta sanningen? Vilket som så oroar det mig att var fjärde svensk tycker att Folkpartiet har de bästa idéerna då det gäller skola/utbildning...

Vem bestämmer?

Vem är det som bestämmer vad våra elever ska lära sig? Är det läraren? Är det eleven? Är det rektorn? Kanske är det skolan som bestämmer?
Det kan ju onekligen bli ganska godtyckligt om vi ska förlita oss på att skolorna bestämmer vilka kunskaper som passar bäst att förmedla, eller hur?
Om vi utgår ifrån programmålen och fortsätter med kursmålen och betygskriterierna så kommer vi allt som oftast i ett läge när vi får svårt att förstå att Skolverket verkligen har tänkt igenom sina kursmål, om de tänkt att utveckling pågår, alltså. De allra flesta kursmålen vi använder idag på gymnasiet är framarbetade under 1990-talets allra första år för att vara färdigförpackade till Lpf94 trädde i kraft. Tjugo år ungefär. Under tjugo år händer det oerhört mycket inom data/IT men också många andra kurser har varit med om en ganska stor förändring under dessa tjugo år.
Även om kursmålen är lite mossiga så kan inte vi som skola eller enskilda lärare bestämma att kursmålen är så kass så jag gör någonting annat, eller sätta betyg utan bedömningsunderlag bara för att vi "tror" att våra elever kan allt det där som står i kursmålen...

Många frågetecken blir det (se ovan) när man sätter sig ner och funderar över hur vi jobbar inom skolan idag. Vi tror, vi tycker, vi samtycker, vi förtror, vi gör alldeles för mycket på eget bevåg.

Korv med bröd eller ingredienserna var för sig?

Går man ett nationellt program på gymnasiet idag så får man det uppdelat i ett otal med kurser. Dessa kurser är som regel uppdelade i moment och i en hel dröser med lektioner på sisådär 45-60 minuter.
Tar ett exempel:
Handelsprogrammet- okay, jag ska läsa:
Administration A
Information och layout A
Småföretagande A
Försäljning och service
Turism
Näthandel A
Personlig försäljning
Bransch- och produktkunskap
Praktisk marknadsföring A
Datorkunskap
Arbetsmiljö och säkerhet....puh
Alla ovanstående kurser är på femtio poäng och är i sin tur uppdelade i lektioner etc. Smarrigt. Vad ska du jobba med efter gymnasiet? Jo, jag hade tänkt någonting inom handel men det är så jävla snurrigt med alla ingredienser så jag har tappat lusten.
Eller såhär:
Nu tar jag en tesked med nitrit och sedan ett kryddmått med salt, blä! Provar en munfull gryn, lite köttprotein, usch! Tar lite stärkelse och sedan en nypa peppar, tvi! Smakar för jävligt!
Om jag däremot blandar ihop alltsammans och stoppar in det i ett smakfullt skinn, kokar det och serverar i ett bröd med senap och ketchup, då blir det ju en varmkorv och smakar riktigt bra för många, eller hur?
Förstod ni hur jag tänkte?

Det var inte Pippis fel att hon bara gick i skolan en dag......

Vägen

Vägen kan se väldigt olika ut. Det kan bero vart i världen jag befinner mig, det kan bero på hur mycket jag vill se alternativt hur bråttom jag har.
Vägen till ett rättfärdigt samhälle ser ut på ett sätt, vägen till en utbildning ser ut på ett annat sätt. Vägen till målet med utbildningen kan dessutom te sig väldigt olika beroende av vem som kör/går/åker.
-Det här har han sagt förut! säger ni. Visst, men tänk nu så här (för så har jag inte sagt förut).
Vi vill att våra elever hittar sin egen väg, eller hur? Vi vill att var och en söker och finner efter vägen och ser även resan som ett mål. Vi vill (tror jag) att de ska söka den väg som passar dem och inte alla ta samma väg. Blir det som jag tror så måste mångfalden inta bara finnas bland lärare utan också bland skolor.
Om det nu ska vara som jag tycker så måste kommunerna sluta att varsla lärare, sluta att stänga ner skolor, sluta att använda skolan för att få sin budget i balans. Fortsätter det så som det börjat i min kommun (och i många fler runt om i landet) så kommer det bara att finnas en väg att välja för eleverna, bara en väg...

Fler skolor

Jag har en känsla av att dagens ungdomar påverkar dagen samhälle långt mer än jag och mina jämnåriga påverkade den tiden när vi var unga. Den känslan växer sig starkare i debatten kring Pirate Bay och deras rättegången.
Jag märker naturligtvis detta varje dag i skolan också, trots att vi där tar till en massa grepp för att hejda "dem". Vi (vi vuxna) tar beslut, vi styr och roddar för att göra saker och ting bekväma för oss själva inte för våra ungdomar. Vi pratar om effektivitet, ekonomi, budgetar och annan skit som inte har ett något alls att göra med framgångsrika studiemiljöer, dvs bra skolor. En framgångsrik skola måste väl vara en plats där eleverna kan utvecklas efter egna behov och inte våra behov av budget i balans eller organisationsscheman efter mallar.

Nä, istället för att lägga ner skolor skulle vi starta fler, ge ungdomarna fler alternativ. I "vuxenvärlden" har vi sett till att det finns fler alternativ att välja mellan. På ICA i min lilla by finns det fler sorters tvättmedel att välja mellan än det finns gymnasieskolor på hela Gotland.

Vi får den framtid vi förtjänar

Hur tänker vi då vi planerar, strukturerar, omorganiserar och (aktuellt idag!) skär ned på våra skolverksamheter?
Hur mycket släpper vi in våra elever? Har de möjlighet att påverka? Ibland får man känslan av att vi glömmer dem hel i vår planering när vi egentligen skulle göra tvärtom. Om vi planerar att dra ner i skolan så är det eleverna som berörs allra mest men de är de som har allra minst inflytande i processen. Redan 1946 började man att tala om demokrati inom skolan, fast man kanske mer tänkte på det presumtiva i demokratibegreppet, inte egentligen reell elevmedverkan på ett demokratiskt vis som vi ser i skollagen senare, t.ex 5 kap 2§.
Hur ska vi (kan vi) praktisera begreppet demokrati i dagens samhälle när vi inte i skolan uppmuntrar till och hjälper eleverna att förstå hur viktig det är med demokrati, att medbestämmande är en av vårt lands viktigaste grundstenar?

Hur kan vi försvara varsel inför eleverna när vi varslar just de lärare som de tycker allra bäst om?

Vilken väg ska jag ta...?

Ibland kommer man till ett vägskäl, en korsning och står helt plötsligt inför flera val. Ska jag ta höger? Ska jag ta vänster? Eller ska jag fortsätta rakt fram? Jag kan också välja att gå tillbaks. Det finns faktisk ytterligare alternativ, att ta sig genom skogen eller över sjön, ut i oländig terräng. Ibland kanske man går vägen fram och bara undrar om man inte ska ta av.
När man jobbar inom skolan så är det ju så att man bär med sig ett ansvar för en väldig massa människor. Elever, lärare och annan personal. Om man då har funderingar på att välja en annan väg så måste man också ta i beaktande att det påverkar många, många fler än bara en själv.