Om att vara rektor

När man på fredagseftermiddagen funderar över veckan som varit kommer också funderingarna kring första halvan av höstterminen och så fortsätter det med läsåret, läsåren osv. Vad gör jag? Och till vilket pris?
Har ganska nyligen avslutat den statliga utbildningen, Rektorsprogrammet (med sista uppgift den 15 juni). Tre långa år med heltidsarbete som rektor parallellt med dessa studier på avancerad nivå har gett mig en hel del nya verktyg, begrepp och kunskaper att förhålla mig till (dessutom 30 hp). Företagsekonomi, juridik, organisationsteori, ledarskap och pedagogik är alla intressanta områden och mycket användbart i min dagliga rektorsgärning.

Jag frågar mig själv (och den eventuelle läsaren); Är det värt att använda alla min ackumulerade kunskap/erfarenhet i skolan? Lönen är (jämförelsevis) låg, kritiken svidande från massmedia, från föräldrar, från ansvarig skolpolitiker, osv. Ansvaret överstiger med råge, vad motsvarande chefer inom privat verksamhet har. Arbetstiden är sällan (kanske aldrig) slut när man kommit hem. Jag förväntas svara i telefonen och på mejl under ledighet, på kvällar,  helger  eller när jag är på utbildning. Kan inte alltid ta semester (I år har det blivit en vecka i juli och en vecka i augusti).

Vad får OSS att fortsätta? Jo, någon måste hjälpa alla elever till just den skolgång de behöver. Någon måste hjälpa alla lärare med verktyg och resurser så att eleverna får den kunskap som de har rätt till. Någon måste ha uppsikt över dem och se att alla hinner med och att alla hinns med.

Pedagogik...

...handlar inte om att fylla ett ämbar utan att tända en eld. Om detta skrev jag i min blogg för fem år sedan: PENGBERG,  och tänkte nog då som nu att vi inte kommer närmare verkligheten än vad vi verkligen vågar. Det finns naturligtvis en massa härliga projekt och s.k. skarpa lägen som sticker ut, men generellt alldeles för mycket konstruerade situationer som inte lyfter skolan tillräckligt.
Detta inlägg var mest till för att visa mitt tidigare inlägg från den 22:a januari 2007 (PENGBERG).

Medeltida idyll

Ett stenkast från ringmuren och två stenkast från havet ligger vår skola. Vissa tider på året känns det som vi är privilegierade, att ha medeltiden alldeles inpå husknuten, att höra historiens vingslag.

En vecka om året invaderas Hansestaden Visby av människor som tror att det är år 1077. Eller jag vet inte om de tror att det är år 1077 men de beter sig som att vi befann oss i en annan tid (förutom att de flesta har en mobil i fickan). Dessa "medeltids-freakar" har ju hittat en fantastisk plats att vara på och för de allra flesta så är det på skoj. Klart att det är bra för Gotland med en medeltidsvecka. Det medeltida arvet är en historisk skatt. Här kan vi lära om tokigheter som begåtts om saker som gick bra. Det är väl därför vi ska se tillbaks, använda oss av historien, lära av misstagen etc.

Alltså, vår skola är belägen ett stenkast från medeltiden i form av ringmur och innerstad. Gymnasie-reformen har dragit oss tillbaka i tiden, oavbrutet sedan den olycksdigra dagen då vi fick en skolminister från medeltiden(?) Kan det verkligen vara så att en av världens modernaste nationer håller på med motsatsen till utveckling, dvs hindrar skolan att utvecklas genom reformer, styrdokument och lagar och medvetet tar oss bakåt? Kan det verkligen vara så att detta görs medvetet?

Elev som har går hantverksprogrammet vill efter ett år byta till samhällsprogrammet (Gy11). Visst går det men...du har 450 poäng som du måste läsa extra nästa år för att komma i fas med dina klasskamrater. Dessutom måste du komplettera din matematik för det är olika matte för högskoleförberedande respektive yrkesprogram och historia är ju 50 poäng för yrkesprogrammen medan högskoleförberedande läser 100p (man kan ju bli tokig för mindre!).

-Som du förstår lille vän har vi gjort allt som står i vår makt för att förhindra att du ska byta program och speciellt har vi tänkt försvåra för just dig som går ett yrkesprogram.
-Då hoppar jag av gymnasiet!
-Nä, det kan du inte göra! Det hade vi inte räknat med. Vi hade ju tänkt att det skulle vara fler som fullgör sina gymnasieår genom reformen.

Senast jag tittade fanns det uppåt 100 000 behöriga pedagoger inklusive några tusen statligt utbildade skolledare. Det är väldigt sällan jag hör att någon av dessa behöriga välutbildade proffs håller med utbildningsministern (som kanske saknar behörighet?) i hans utspel om svensk skola, väldigt sällan...

Nitton av tjugo skolor...

I Professor Kroksmarks blogg igår onsdag, berättar han att nitton av tjugo skolor gör fel i något skede i bedömningen. När jag läser det hela så får jag en bild av att 95% av Sveriges skolor misslyckas med bedömningen i de nationella proven. Skrämmande tänker jag och kollar in vad Skolinspektionens rapport säger.
Jo, man har valt ut tjugo skolor som haft stora avvikelser när Skolinspektionen gjort omrättning av deras prov. Alltså tolkar jag det som att skolor som redan tidigare haft problem har synats och det har visat sig att det var befogat med en extra kontroll.
Kroksmarks fråga är fortfarande högintressant: Vem i hela världen gör fel?

Vi behöver tända eldar.

Jo, jag ställde en fråga på Twitter. Så här löd den i sin helhet:
- Har vi diskuterat skillnaden på läraren som brinner för sitt ämne och läraren som brinner för eleverna?
Inte så många som reagerade men någon tyckte det var intressant, men svårt. Jo det är väl svensk skola i ett nötskal. Känsliga frågor diskuteras inte. 
- Intressant, javisst men det är lite känsligt att diskutera...
Det finns så många duktiga, ambitiösa och drivna lärare runt om i landet så det borde inte vara något problem att diskutera hur vi alla kan agera ambitiöst och med eleven i centrum, att vi alla strävar efter att vara duktiga på fler saker än bara det ena eller det andra.
Vi måste tänka ämbar och eldar även när vi pratar om lärare.

Vem ska vara kvar?

Svensk lärarutbildning är kass, svenska lärare lyckas inte hjälpa eleverna, svenska rektorer kan inte leda sina skolor. Skolverket lyckas inte få ut lärarlegitimationer, utbildningsministern strävar bakåt och de politiska partierna saknar genomtänkt skolpolitik. Enligt Skolinspektionen så är det fel på elevernas föräldrar också. Så då återkommer frågan; vem ska vara kvar? Eleverna? Lärarna? Rektorerna?
Kanske ska vi bara riva upp hela systemet och skicka alla inblandade till Finland. Där kan eleverna få lära sig att skriva bra på tester anpassade för Pisa, lärarna får lära sig att bli professionella, rektorerna lära sig att leda.
Problemet blir ju (förstås), hur ska vi få fram alla entreprenörer, innovatörer? Eller ska vi kanske nöja oss med att klättra i Pisas lista?

Professor Tomas Kroksmark

För lite drygt en vecka sedan (22 mars) lade ovan nämnde professor ner sin blogg, Kroksmarks Blogg. 
Nio dagar senare, närmare bestämt idag så väcker han den till liv igen. En kortvarig vila men kanske fullt tillräcklig, för Korsmark har fått bränsle i form av mejl och kommentarer som uppmuntrat honom att ta tillbaks sitt nedläggningshot.
Jag vill bara med dessa rader påminna om att bloggen är klart läsvärd för dig som har intresse för skolfrågor och skolutveckling. Tomas är professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.

En sån vecka...

Konstigt nog kommer lusten att skriva (av sig) när man är som mest sliten.
Veckan har varit helt fantastiskt innehållsrik. Den har innehållit allt från elever som fått sin lägenhet utbränd till statisk hemställan av tilläggsbelopp. Återigen sjuka lärare och återigen anställnings-intervjuer (hon blev anställd). Lärare som krisar, elever som krisar, BUP-möten, krismöten, telefonmöten och en helt underbar avslutning av veckan med deltagande i muntliga redovisning, nationella provet i svenska. Grädden på den mysiga avslutningen (moset om ni vill) var den otroligt värmande, porträttlika och vackra illustrationen i ett av våra klassrum.

Ja så lätt är det att få en slitsam och tärande vecka att verka bra, att bara rita av rektorn på "vita tavlan" och skriva några söta ord. Allt elände under veckan är glömt.

Har jag världens bästa jobb?

Twitter

På Twitter "umgås" man med likasinnade.
Jag är intresserad av skolledarskap, skolutveckling, www, längdskidor och roliga saker alltså följer jag människor med dessa intressen. På torsdag-kvällar kan man delta i #skolchat, alltså ett gäng engagerade pedagoger träffas kring hashtaggen (#)skolchat. På helgerna när det är världscup så följer jag #twittski. Enkelt? Så mycket enklare kan det inte bli.
Dessutom finns där några människor som irl är mina vänner (eller bekanta). Förvånansvärt få rektorer finns i flödet men ganska många lärare. Mest representerade är väl de som är engagerade i IT och sociala medier etc. Många av dem har så mycket att dela med sig om både i generell kunskap men också i nyheter inom IT.

Vissa av dem jag följer skriver mycket goja, men det är underbar goja, som han som älskar att bada badkar, tex. En dag för någon vecka sedan fick han veta att hyresvärden ska renovera alla badrum i fastigheten och badkaren ska ersättas av duschar. Traumatiskt! Kommer osökt att tänka på Fritjof Nilsson Piraten (Bokhandlaren som slutade bada).
Jag följer också ett gäng politiker. Carl Bildt för att få veta vad som händer ute i världen, Lars Ohly för att läsa sarkasmer om regeringen, Annie Lööf för att hon är ny osv. Vad gäller de politiker som twittrar tror jag MP med Maria W och Åsa R samt Vänsterns Lars Ohly är de som bjussar mest på sig själva. De flesta politiker är väl rädda för att inte vara PK (?).

Emil Jönsson, Anna Haag, Kickan Randall och Ida Ingemarsdotter är de skidåkare som twittrar mest och blir därmed de mest intressanta att följa. Langrenn, längd.se, Skifaster är några siter som twittrar om skidnyheter.

Jag följer också alla som beskriver sig själva som gotlänningar, både sådana som har flyttat från öijn och sådana som fortsätter att njuta av lugnet och Sveriges absolut underbaraste höstar. Dem följer jag för att få all möjlig information om vad som händer på Gotland. Riksantikvarieämbetet, Gotlands Allehanda, Gotlandsrevyn, Konditori Norrgatt, Grannar, Vänner, Kollegor. Ja, allt som rör Gotland.
Jag är en twittrare...

Ett sätt att kommunicera

På vår skola finns (bl.a) Naturbruksprogrammet - djur med profil hund. I dagligt tal säger vi "Hundprogrammet" för det är vad det handlar om, hund alltså. Under tre år så får eleverna lite kunskaper om djurvård, naturbruk etc. och allmän kunskap kring jordbrukande i övrigt.
Större delen av karaktärstiden ägnas åt hundar. Man jobbar med agility, klickerträning, freestyle. Man läser om hundens ursprung, om hundens användingsområden. Man lär sig vad fysioterapeuten gör, hur man jobbar på djurvårdskliniken. Etologi, biologi osv osv. Helt enkelt en fantastisk utbildning för ungdomar som gärna ser sitt framtidsjobb med hundar.
Vår huvudlärare på hundprogrammet är föräldraledig men tar sig lite tid för att träffa eleverna några timmar i veckan genom blogger. En inkörningsperiod under de första veckorna med en del "barnsjukdomar" men vi ser ljusningen och möjligheterna. Ett helskönt sätt att kunna träffa sin hundlärare i ett forum, helt webbaserat, där man bara snackar hund.  Med beundran ser jag ett seriöst arbete växa fram på ett fullkomligt bländande och modernt sätt. Fler sådana alternativ efterlyses!